Tacksam för mitt år i Wolfsburg

När jag precis skrivit på för VfL Wolfsburg

July 2019

För exakt ett år sedan firade vi VM-brons i Frankrike. Jag gick in i turneringen som klubblös men strax innan turneringens slut hade jag två kontraktsförslag att ta ställning till. Semestern handlade därför om snabba beslut och flyttstök. Båda klubbarna lockade på sina sätt men i slutändan var det ett alternativ som stod ut. I samråd med min fru kom vi fram till att få spela för ett av Europas just nu bästa lag var en chans som jag inte fick låta gå. Vi tog vårt pick och pack och drog således till Wolfsburg.

Jag kom till Tyskland själv, familjen var kvar i England och fixade det sista med flytten och äldsta sonen gick klart skolan och kom över lite senare. Jag föreställde mig att jag skulle komma till en grupp av starka kvinnor, där man var tvungen att vara stark för att inte köras över. Innan jag klev in i omklädningsrummet i Wolfsburg så hade jag hört mig för med Nilla om hur laget var och hur det fungerade. Hon gav mig lite bakgrundsinformation om laget och hur saker och ting fungerade, helt klart skulle det bli en utmaning.

Jag pumpade upp mitt självförtroende och tänkte för mig själv att jag var tvungen att gå in rakryggad. Jag försökte verkligen intala mig själv att jag var värd att spela för det här laget, att jag var bra nog. Det var en personlig utmaning att göra det. Jag är väl som de allra flesta människor, jag behöver trygghet för att verkligen visa vem jag är, men i det här fallet valde jag att ta plats från början. Rent konkret så handlade det om att hälsa på alla, fråga hur folk mådde, småprata och vara tillgänglig och söka konversationer. Försöka få människor att må bra då jag tror det är en av nycklarna till bra prestationer, att vara trygga som grupp. Jag minns en kväll i Österrike då vi hade avslutat vårt träningsläger och jag tillät mig att bjuda på mig själv och försöka inkludera så många jag kunde i festligheterna. Jag såg mig på något sätt som en person som kanske kunde möta människor och inkludera i de fallen man annars kanske känt sig exkluderad.

Jag vet att mitt normalläge är att hänga hemma med familjen, så jag utmanade mig dessutom genom att skapa en bokklubb på vinst och förlust och bjöd in folk med liknande intresse, helt enkelt för att egoistiskt ha ett socialt sammanhang med lagkamraterna utanför arbetstid men också skapa ett annat forum där fler kunde mötas och lära känna varandra. Om vi spolar bandet ett år framåt så har jag under året fått höra att jag verkar ha sånt stort självförtroende, att jag är så stark, att jag ser alla och funkar med alla. Jag har bjudit in en hel del av mina lagkamrater till mitt hem och jag har verkligen försökt att ge av mig själv. Jag har känt mig inkluderad och accepterad av gruppen och så har jag inte alltid känt. Att jag ofta försökte prata tyska, ofta med komiska resultat, hjälpte nog en del på vägen. Sista gången vi träffades i bokklubben så hade den fyllts på med representanter från alla olika grupperingar i laget, vi var alla samlade tillsammans och vi hade en riktigt bra kväll.

Rent fotbollsmässigt har det varit väldigt lärorikt. Jag kom in som en ersättare till Almuth Schult och i mitt sinne är det en stor rock att fylla. I en av mina första matcher, på träningslägret i Österrike, hamnade jag på en bild och tröjan jag bar var alldeles för stor. Det blev en komisk symbolik för hur jag kände inför uppgiften att komma på tillfälligt besök till Almuths hem. I mina ögon är Almuth en av världens topp tre målvakter när hon spelar som bäst och jag minns hur jag försiktigt försökte hitta min roll i min första match på AOK-stadion, men fortfarande visa respekt för att jag var i någon annans territorium.

Så, hade jag stort självförtroende utanför planen så visade jag större respekt och kände mig fram på planen. Det här var ett lag som varit väldigt framgångsrikt och jag var rädd för att komma in och domdera och tycka och därmed sänka kvalitén på laget som helhet. När vi mötte Hoffenheim hemma så sa jag till mig själv att jag inte ville vara den som sänkte tempot, utan jag ville se vad laget klarade av. Så jag satte igång spelet snabbt och jag minns den matchen som en av de absolut snabbaste och mest utmanande matcherna i Frauen Bundesliga. Vi vann med 3-0 men det krävdes ett riktigt snabbt och säkert passningsspel för att komma ur deras höga press samt ett väl samlat försvar för att rå på deras säkra uppspel. Det var en spännande match men jag insåg efter den att det nog var okej att reglera tempot lite mer än jag gjort dittills.

Ligan flöt på ganska bra och min roll handlade mest om att organisera upp försvarsspelet för när vi förlorade bollen på motståndarnas planhalva. Kanske det första målet i baken, eller i alla fall ett av de första målen, kom mot Duisburg borta. De lämnade en ensam forward på mittlinjen och alla andra spelade väldigt djupt försvar och det tog ett tag för vårt nykomponerade mittbackspar att komma in i hur de skulle hantera denna smarta forward. Hon fick några chanser och till slut gjord hon ett mål, tunnel, när hon kom förbi backarna och kom en mot en med mig.

Det blev till slut sju insläppta mål i ligan och ett i cupen. Jag har spelat ett 20-tal matcher för klubben, är faktiskt osäker på den exakta siffran.

Jag trodde Almuth skulle vara tillbaka runt november, men istället fick hon två små barn under våren 2020. Våren var således en bonus, då jag var rätt säker på att konkurrensen med Almuth skulle vara tuff, dock inte omöjlig.

Under höstens sista veckor tror jag många var trötta, inklusive jag själv. Efter landslagets resa till USA skulle vi spela mot Bayern i cupen och veckan efter ännu ett möte med Bayern, då i ligan. I det första mötet vann vi i cupen med 1-3 och jag kände mig verkligen igång och att jag gjorde en skillnad för laget. Jag älskar att organisera upp ett försvar och Bayern utmanade oss på alla möjliga sätt. Vinsten i cupen kändes nästan som en final och det var första gången vi på riktigt firade i omklädningsrummet tillsammans. I returmötet, då i ligan, spelade vi 1-1 och jag gjorde inte min bästa match. Jag hade några tveksamma situationer men vi klarade av att hålla oavgjort och målet var en mot en och inte så mycket att säga om.

Sista veckan 2019, innan ett välförtjänt vinteruppehåll, upplevde jag min värsta period i klubben och jag fick en del tuff kritik på träning som jag inte var van vid att få. Vissa av dessa upplevelser redde jag till slut ut med den det berörde och från det utvecklade sig fin vänskap och ökad förståelse för varandra. Att uppleva att någon skriker på en är inte något jag fått höra så mycket innan och inget jag tror på. Tror dock att det kom mest från frustration och kanske trötthet, ingen människa är perfekt och alla har vi våra stunder men det fick mig verkligen att fundera kring vad jag personligen tror hjälper en spelare mest. Jag är nog fortfarande i en process där jag är öppen för att olika ledarstilar har olika fördelar och nackdelar.

I mitten av januari hamnade jag i en duell med en av mina egna spelare på träning varpå jag skadade mitt högra knä. Det gick nog så bra det kunde gå när det ändå går illa, vilket innebar att jag sträckte en muskel på baksidan av knät och irriterade kapseln. Dock tog det väldigt lång tid innan mitt knä kändes bra igen, ända in i maj-juni nån gång. Det här störde mig under våren. Jag missade några matcher på grund av skadan och en osäkerhet smög sig in. Fler folk skrek på mig ibland och det hjälpte inte mig personligen, jag var inte van vid det. Det ska sägas att det inte hände ofta, men då jag tidigare varit så förskonad var jag nog extra känslig mot detta. Spelare med längre erfarenhet av tysk fotboll sa till mig att de lärt sig att inte ta allt så hårt. Detta i kombination med att jag inte visste något om framtiden, om jag skulle få stanna i klubben eller vad som skulle hända, gjorde att jag inte var mitt bästa jag.

Från tränarhåll fick jag under våren feedback om att mina sista veckor innan jul inte hade varit riktigt så bra som de önskat och kontentan var att om jag behövde vila på grund av familjeliv eller annat, så skulle vi ha en dialog. Jag fick feedback om att de var nöjda med mitt spel och den trygghet jag get laget dittills så det var viktigt för dem att jag mådde bra. Jag kände mig viktig och tyckte om den direkta feedback jag fick.

Hur som helst, jag spelade inte riktigt som jag ville under den här perioden, jag hade inte riktigt kroppen i form och jag stressade väldigt inför returmötet med Hoffenheim som skedde den 14:e februari. Vi vann till slut matchen med 2-5 och höll dem bakom oss, men jag spelade inte min bästa fotboll. Till slut tog klubben beslutet att inte förnya med mig. Ralf sa att de behövde någon som kunde stanna flera år, hade de bara tittat på någon som kunde spela en säsong till så hade det varit aktuellt att skriva nytt för de var nöjda med min prestation. Men nu var så inte fallet och således fick jag besked om att jag fick leta ny klubb. Efter det var allt lättare, då kände jag inte samma press. 

Vår sista match innan Algarve Cup var mot Jena, den 1:a mars. När vi kom tillbaka från Algarve så slog Coronan till rejält mot vår del av världen och allt haltades. I mitt sinne fick fotboll väldigt liten plats, då mina små barn samt kreativa lösningar för hur vi kunde få in pengar om nu fotbollen inte var ett alternativ längre, fick ta fokus. Sakta fick vi sedan komma tillbaka in i träning för att sedan få besked om att ligan fick starta med strikta hygienregler. Tyvärr tog det lite för mycket tid och kraft för mig att komma tillbaka in i rätt mindset för att kunna konkurrera ut Fredrike Abt, som i mina ögon utvecklats mycket under hennes år i laget. Det i kombination med att jag hade besvär med mitt knä samt skulle lämna klubben var tillräckligt för att tränaren skulle välja att satsa vidare med Rike efter uppehållet. Tufft att hamna på bänken såklart, men jag försökte påminna mig om fördelarna. Nu kunde jag sakta bygga upp mig mentalt och fysiskt, mitt knä fick ytterligare återhämtning och jag fick ta ett steg tillbaka och se på fotbollen och vad som krävdes och var jag brast.

Jag fick en avskedsmatch mot Leverkusen, då vi redan var klara ligamästare, efter vilken ligan avslutades och trofén höjdes mot skyn. Jag unnade Rike att få spela efter hennes hårda och tålmodiga arbete hela hösten och våren, alltid stöttande, och jag tyckte det var kul att hjälpa henne i hennes utveckling. Jag har ett behov av att få lära ut och hon ville gärna lyssna och lära. Hon utmanade mig till att bli bättre, genom hennes kvalitéer.

Jag undrar hur våren sett ut om barnen kunnat gå som vanligt till skola och dagis, om jag haft mer kraft att ta upp konkurrensen, men samtidigt har det varit en viktig tid att fokusera på familjen och säkerställa att vi inte utsatte barnen för någon onödig risk.

Just nu känner jag mig tacksam för det hår året. Jag har haft lite känslor av skam, jag vill inte vara den som blir petad, men försöker att tänka att ett sådant beslut har många bottnar, vissa kanske var utan möjlighet för mig att påverka. Förstår ju att min tid var uträknad i klubben och att man måste testa nya konstellationer till exempel.

Annars måste jag säga att det varit intressant att se kulturen i det här vinnande laget. Nej, jag uppskattar inte allt men jag kommer ta med mig mycket och jag tror att alla som varit i ett lag som Wolfsburg någon gång i sin karriär får med sig mycket värdefull kunskap om vad som krävs och hur disciplinerade alla i laget behöver vara. När arbetet väl är över så är alla väldigt bra på att släppa ner axlarna och fira, vilket nog är en av nycklarna för att orka vara så disciplinerade i dagarna, veckorna, månaderna mellan dessa tillfällen. Ett långt juluppehåll hjälper nog också.

Fotbollskunskapen är otroligt hög i Wolfsburg och kvalitén på träningen likaså. Klubben är duktiga på att uppmärksamma insatser och det är en verkligt familjär stämning. Representanter från ledningshåll är bra på att dyka upp på träning och man känner ett stort stöd från högst topp. Fansen är väldigt lojala och stöttande. Jag har definitivt utvecklats som både människa och målvakt och jag tror mig ha knutit vänskapsband för livet. Jag skulle aldrig velat ha det här året ogjort och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att representera klubben. Det ska bli spännande att följa klubben och laget. Ligan, som jag vet står inför utmaningar för att haka på utvecklingen som sker nu, vill jag såklart också ha koll på.

Sen jag bodde i min hembygd Marmorbyn, då jag såg proffsiga lagbilder på Potsdam och Frankfurt, har jag alltid varit nyfiken på Frauen Bundesliga och vad det är som gjort tyska lag så bra. Nu vet jag lite mer. Jag är säker på att Tyskland som fotbollsland inte ger sig och jag tror att Frauen Bundesliga kommer haka på den utveckling som sker i andra länder. Sammanslagningar herr-dam hör man om mer och mer och det ryktas om att, den dag publik tillåts igen, klubbar och förbund vill anta utmaningen att arrangera stora matcher med mycket publik. Spännande att följa, speciellt nu efter corona.

Tack så mycket till alla jag har träffat och lärt känna. Ni alla har haft en stor påverkan på mig och jag glömmer er aldrig. All lycka till er och jag hoppas vi möts igen!