Superstarsbubblan finns inte längre
Dags att skriva av mig lite.
Jag tycker om att skriva. Inser att jag behöver uttrycka mig när jag har känslor inom mig som gör sig påminda. Behöver man alltid publicera dessa inre känslor, dessa ord som hittat ner? Jag vet inte. Men jag väljer att göra det. Säkert för att jag, precis som du, är i behov av uppmärksamhet. Av bekräftelse.
Jag har varit bortrest från vardagen en tid. En paus från det vanliga livet, men full speed ahead i ett konstgjort liv i några veckor. Vi åkte till Cypern för att spela in Superstars, ett program med några år på nacken som du kan följa i början av 2024. Det här var min första erfarenhet av en TV-produktion. Jag har snappat upp nya uttryck. Synk. Comp sync. Knäck. Tidskod. ENG-team. OB-team. Reality. Ja, det fanns andra uttryck också, men här är de vanligaste. Såklart klappan och myggor också!
Jag vet inte hur andra kände men jag kände det som om jag fick en gåva i livet. Att få hänga i några veckor med vuxna människor med olika livserfarenheter, prata om livet efter långa arbetsdagar. Hänga väldigt intensivt, känna tillhörighet och bli sedd. Allt detta tack vare gruppens och produktionens medlemmar och deras insatser för helheten, för gruppen. Det blir bara så bra som man gör det. 3,5 vecka är tillräckligt kort tid för att man ska orka vara trevliga. Förstår givetvis att det alltid är en honeymoon-fas när nya grupper bildas. Vi hann typ inte gå vidare från den, även om vi också testade våra roller och värderingar lite grann. Så, det är en fejkad bild av en verklighet, men jag älskade det. Vi var ärliga, autentiska och trygga. Vi träffade människor som drogs in i vår gemenskap, som vågade visa sina olika egenskaper då de blev inspirerade av känslan som vi spred. Det var något unikt, något vackert, något som kanske aldrig kommer komma igen.
Jag bearbetar dessa tre veckor och alla intryck. För intryck gjorde alla människor på mig. Vi människor påverkar alltid varandra. Din energi påverkar mig och min dig. Jag saknar det men jag förstår också att det aldrig hade funkat i den riktiga världen. Vi pratar om att ses igen och hur kul det skulle vara, men det kommer inte vara samma. De som var där, fick vara där. De som fick med sig känslan, fick med sig känslan. Nu handlar det om att vara tacksamma. Det var en unik tid i livet, den kommer inte igen. Jag sörjer det. I relation till annat människor sörjer nuförtiden (krigen) så känns det nästan lite respektlöst men man ska nog ändå ta sina känslor på allvar och låta dem få komma upp till ytan. Fan, jag hade det bra på Cypern. Jag kände som att jag tillhörde och jag var älskad. Jag kommer för alltid bära med mig den känslan och längta tillbaka till den. Tack till er som var med. Ni som inte var där får gärna titta på programmet. Jag hoppas ni kan känna av det jag försöker beskriva, för det var något vackert och inspirerande. Men, nu har vi packat ihop och dragit hem.
Nu, tillbaka i vardagen är det nya känslor som kommer till en. Nygamla relationer att förädla och undersöka. Det finns vackra delar med livet var man än är, så länge man tillåter sig att vara här och nu och ta in livet och känslorna. Glädje och sorg kan finnas samtidigt, det är okej. Ibland måste man bara tillåta sig att skriva lite om det. Over and out.