Livet över krönet

Jag tror inte det här ska tolkas som en 40-årskris. Det känns inte krisigt. Mer filosofiskt. Jag undrar om fler känner igen sig i känslan? Man har haft hunden, man har ägt och sålt några boenden, några bilar. Man har haft några långa förhållanden. Kanske är eller varit gift, kanske hunnit gått isär eller varit förlovad. Kanske lever man inte med någon, kanske har man en längtan eller så kanske man insett att alternativa levnadsförhållanden snarare är det som gäller. Man har kanske skaffat sig utbildningen och gjort stora delar av sin karriär. Man kanske är på toppen, eller på väg nerför backen därifrån. Man ser nya förmågor när man sneglar över axeln när man i relativt sakta mak nu drar sig därifrån. Drar sig undan?
De stora milstolparna är nog avcheckade, oavsett hur de såg ut för respektive individ. Det man i sin ungdoms glada dagar satte upp som mål är nära nog uppfyllt. Nu då? Nu funderar en på det övriga tomrummet som ska fyllas. En livstid är förhoppningsvis lång. Inte ens halvvägs. Måste man ha fler och nya mål? Är det kanske okej att inte vara så ambitiös längre? Helt utan ambition? Man behöver kanske inte längre förverkliga sig själv. Förhoppningsvis har man kommit hit med hälsan i behåll. Benen bär en och hjärtat är tillräckligt helt för att dels pumpa på i sin fysiska form, men också så pass helt att man inte behöver fylla i sprickorna med konstgjorda ting. Kanske väljer man ändå att bedöva sig på olika sätt. Det är kanske dags för det, kanske är man äntligen fri från krav och måsten. Dags att svänga de lurviga och skita i allt för ett ögonblick. Vissa har kanske fortsatt många ansvarsområden, människor som förlitar sig på en. Målet blir kanske omvänt, att hänga med på deras resa mot deras stora livsmål. Men förlorar man inte sig själv då?

Jag tänker att det är läskigt att inte ha kontroll. Att kliva ut över krönet och känna att här ligger en enorm areal av möjligheter och anonymitet. Ett gränsland, ett vägskäl. Hur ska det bli? Antingen kliver en rätt in i det och ser inte tillbaka. Utforskar sig vidare utan skyddsnät. Eller så stannar man strax efter krönet och ser tillbaka. Kanske försöker ta sig upp igen för att se något man känner igen. Förhoppningsvis mår man i alla fall bra där man väljer att gå eller stå. Alla människoöden lika olika som unika. Många har kanske med sig trauman och obearbetade upplevelser från det liv som tagit en hit och vissa har kanske inte nått de hållplatser hjärnan fantiserade om som liten. Tja, kanske har vi alla totalt olika upplevelser från livet när vi kommit så här långt. Min upplevelse är att samtidigt som det är läskigt och ovisst så känns det som om livet också börjar på riktigt. Prestigen är borta, kraven likaså och riktiga vänner har förhoppningsvis hittat en. Nu är det bara att ge sig ut på upptäcktsfärd, i en värld som erbjuder allt, och med en farkost som nu äntligen är rustad för den riktiga färden, som det var tänkt. Eller stanna och bara vara. Var hittar jag dig?